Utbildning

Musikhjälpen har i år temat ”Alla har rätt att fungera olika”. Vi vill bidra till det fina initiativet. Därför auktionerar vi ut en utbildning i lågaffektivt bemötande, ett förhållningssätt med metoder som är utvecklade för att hantera problemskapande beteende på ett effektivt och etiskt försvarbart sätt.

Klicka här för att läsa mer och lägga ett bud!

Dela gärna inlägget vidare.

#mh18 #rovasjogren #pedagogiskpsykologi

 

Hur kan vi bemöta barn och ungdomar som befinner sig i kris eller varit med om trauma? Finns det några grundläggande principer man kan utgå från i detta arbete?

I boken Barn på flykt – Modernt krisstöd och traumamedvetet möte beskriver psykolog och psykoterapeut Sophie Arnö en ny syn på krisstöd som vuxit fram ur det senaste decenniets forskning. Tidigare betonades främst metodstyrda professionella interventioner. Idag förespråkas däremot ett mer individ- och situationsanpassat stöd med ökad respekt för självläkande processer (Hobfoll m.fl., 2007).

Vi reagerar alla olika på svåra händelser. Det finns med andra ord inget facit som kan appliceras på alla människor. Inga förutbestämda faser som alla per automatik genomgår.

Några av de faktorer som kan påverka människors krisreaktioner är individuella förutsättningar, ålder, kontext, personlighet och biologi, nätverk, copingstrategier (dvs. hur vi tar itu med saker och hanterar svårigheter) och personens tolkning av händelsen/händelserna de varit med om.

Det är först efter att tid passerat och situationen stabiliserats som man kan veta vilka personer som får kvarstående besvär och kan behöva mer stöd efter en kris. Vad människor behöver i de flesta fall är vardagligt stöd i övergången från normal krisreaktion till stabilisering, snarare än diagnos och klinisk behandling.

Fem viktiga principer som kan ligga till grund för anpassade insatser efter trauma är följande:

1. Främja trygghet

Trygghet är ett grundläggande behov för att människans fysiologiska stressystem ska kunna komma ner i varv. Främja trygghet genom att exempelvis:

• Skapa en så trygg och säker miljö som möjligt omkring den drabbade. Både den rent objektiva säkerheten och personens psykologiska upplevelse av säkerhet är av betydelse.
• Om personen i fråga har separerats från sin familj eller anhöriga är det viktigt att försöka återförena dem eller i alla fall försöka ge information om dem.
• När man befinner sig i ett tillstånd av hög stress finns också risken att man börjar uppfattar världen som konstant hotfull. Ett sätt att bryta denna automatiska generalisering kan vara att förtydliga: ”Det var farligt den natten – men alla nätter är inte farliga. Här är du säker”.

2. Främja lugn

Naturliga reaktioner på stressande händelser kan vara sådant som fysisk uppvarvning i form av förhöjd ångest eller avtrubbning som tar sig uttryck i känslor av frånvaro och apati. Främja lugn genom att exempelvis:

• Ge stöd och redskap för avslappning och lugn. Hitta sätt att hjälpa individen reglera ner sitt eget stressystem, exempelvis med hjälp av tekniker såsom djupandning och muskelavspänning.
• Ge pedagogisk information om vanligt förekommande reaktioner på stress. En vanlig reaktion vid stark ångest kan exempelvis vara en upplevelse av att man håller på att bli galen, vilket i sig kan vara skrämmande. Att få grundläggande utbildning i hur kroppen fungerar vid stress och kännedom om normala krisreaktioner kan då innebära en stor lättnad.
• Begränsa information som kan uppfattas som skrämmande eller på annat sätt framkalla negativa känslor.
• Hjälp personen att bryta ner problem som i ett stressat tillstånd kan upplevas som övermäktiga i mindre, mer hanterbara delar. På så vis kan personen få en ökad känsla av kontroll och möjlighet att klara av uppgifter och lösa problem, ett steg i taget.

3. Främja tillit

När man upplever en skrämmande eller påfrestande situation som är bortom ens egen kontroll kan det vara lätt att tappa känslan av att man är kapabel att hantera tillvaron i vidare bemärkelse. Främja tillit genom att exempelvis:

• Stärka individens tro på sitt eget omdöme, förmåga att lugna sig själv och lösa problem.
• Utforska vad barnet/ungdomen själv vill göra: Vad har hen för intressen? Vad är hen bra på? Vad finns det för möjligheter att omsätta de kunskaperna här?
• Be barnet/ungdomen berätta om en tidigare gång i livet då de klarat av en utmaning. Att påminnas om detta kan stärka ens tro på att man kan klara av svåra situationer på nytt i framtiden.
• Var ärlig och tydlig med vilket typ av stöd du själv kan erbjuda. Lova aldrig mer än du kan hålla!

4. Främja samhörighet

Det finns mycket forskning som betonar att socialt stöd är den enskilt viktigaste friskhetsfaktorn efter svåra händelser i livet (Hedrenius & Johansson, 2013). Främja samhörighet genom att exempelvis:

• Sträva efter att möjliggöra kontakt och närhet mellan den drabbade och hens familj, vänner och/eller andra betydelsefulla personer i deras liv.
• Om hen inte har tillgång till sina föräldrar, hjälp till att identifiera vilka andra personer som skulle kunna erbjuda stöd.
• Lär ut strategier och tillvägagångssätt för att söka stöd på egen hand.
• Inkludera barnet/ungdomen i en social gemenskap. Samhörigheten i en grupp ger inte bara känslomässig trygghet, den kan också skapa ökade förutsättningar för praktisk problemlösning i vardagen.

5. Främja hopp

Om en människa drabbas av svåra eller extrema händelser är det vanligt att deras föreställning om världen som god, trygg och förutsägbar skadas. Detta kan i sin tur leda till känslor av förlust, förtvivlan och hopplöshet. Främja hopp genom att exempelvis:

• Normalisera naturliga stressreaktioner
• Hjälpa barnet/ungdomen korrekt bedöma risker och möjligheter
• Lyft känslan av egen skuld och ansvar för det som hänt från barnet
• Formulera positiva och framåtsyftande mål

Sammanfattning

Alla typer av insatser som främjar en känsla av trygghet, lugn, tillit, samhörighet eller hopp kan bidra till en positiv utveckling hos barn och ungdomar efter påfrestande livshändelser. Dessa fem principer är hämtade ur boken Barn på flykt av psykolog och psykoterapeut Sophie Arnö, utifrån forskning av Hobfoll med flera (2007). Boken blandar berättelser om barn på flykt med modern psykologisk teori och forskning om krisstöd och trauma på ett föredömligt sätt. Klicka här för att läsa mer om boken.

Källor:

Arnö, S. (2018). Barn på flykt: Modernt krisstöd och traumamedvetet möte (1:a uppl.). Lund: Studentlitteratur.

Hobfoll, S. E., Watson, P., Bell, C. C., Bryant, R. A., Brymer, M. J., Friedman, M. J., … & Maguen, S. (2007). Five essential elements of immediate and mid–term mass trauma intervention: Empirical evidence. Psychiatry: Interpersonal and Biological Processes, 70(4), 283-315. Hämtad 05 juni 2018, från https://www.researchgate.net/publication/238789146_Five_Essential_Elements_of_Immediate_and_MidTerm_Mass_Trauma_Intervention

Hedrenius, S., & Johansson, S. (2013). Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser : att stärka människors motståndskraft. Stockholm: Natur & Kultur.